Fikon vs världen

Idag när jag försökte skriva smarta saker men nästan dog av tråkighet hade en bekant statusuppdateringen "Tomas XXX kan inte skilja på fiktion och verklighet". Hungrig som jag ju alltid är läste jag "Tomas kan inte skilja på fikon och verklighet". Det tog några nanosekunder innan hjärnan hann ikapp och eftersom jag tydligen är ungefär 8 år skrattade jag sjukt mycket åt mitt eget skämt samt kände mig naturligtvis manad att dela med mig. Tomas i sin tur svarade att han inte kunde skilja fikon från verklighet heller, varpå jag helt självlöst delade med mig av dessa klokskaper för att så att säga reda ut begreppen;

Fikon - Frukt. Mjukt och nästan fjunigt på utsidan, härligt rött saftigt och lite mosigt rödrosa på insidan. Vissa sämre exemplar kan dock vara ganska hårda, smaklösa och torra. Detta beror på faktorer som transport från odlingsplats till slutkonsumtion samt mognadsgrad vid plockandets stund. Kan vara grönt eller lila/auberginefärgat. Finns även i torkad och aningen komprimerad version vilka företrädelsevis avnjuts vintertid.

Verkligheten - Oklar och lite rörig dimension som vi även kallar "här och nu" eller "på riktigt". Kommer i ett personligt utförande för alla människor på jorden. Kan med andra ord se ut på sjukt många sätt. Gemensamt är dock att även verkligheten kan vara både härligt saftig och lite mosig, eller hård och torr beroende på faktorer som tur, klass, världsdel den individuella verkligheten utspelas i eller kön. Denna är dock ej statisk utan kan påverkas och förändras i och med individens transport från födsel till ändhållplats. Även verkligheten finns i komprimerad form, men då på sveriges radio p3, nästan alla vardagskvällar 19.03-19.30.


Fikon är dock också mycket bra som mat, både för sött och salt. Som på bilden ovan i frukostyoughurten, med mozzarella och mynta som små bakelser eller som ett tillbehör mitt emellan salt och sött.
Vininkokta fikon ihop med goda ostar har jag helt säkert redan delat med mig av, men en annan favorit är naturligtvis fikonsallad med ädelost.

Eftersom osten, paprikan och fikonen ger en så fyllig och intensiv smak kan man i princip servera den istället för både sås och tillbehör till en stadig köttbit. Självklart kan den också funka som en smakrik lunchlådebas tillsammans med quinoa och kanske lite puylinser eller annat extra protein. Allra härligast blir den dock som en delikat förrätt tillsammans med några skivor carpaccio. Just nu finns det ganska billig gorgonzola i många vi- och matrebellerna-butiker. Fikon är det å andra sidan inte riktigt säsong för, men man kan ju bli sugen ändå.

Ädelostsallad med fikon och rostad mandel

ca 100 g ruccola
2 -3 röda eller gula paprikor
en halv normalstor vitlök eller en liten
3 mogna söta fikon
50 g mandel
100 -150 g gorgonzola
smakrik olivolja
fruktig och mild vinäger, gärna fikonvinäger, annars hallon eller äppelcider.
eventuellt lite färsk timjan.

Sätt på ugnen på grillfunktion om det är en elspis eller fullt fräs om det är en gasspis. Plocka ut osten ur kylen.
Dela paprikorna och plocka bort kärnhus och kvist. Pensla skalet med en neutral olja och placera med bulliga sidan upp på en plåt med bakplåtspapper. Placera även vitlöken på plåten, OBS bryt isär vitlöken, skär ej. Klyftorna ska ha kvar allt av sitt "pappriga" skal. Rosta högt upp i ugnen tills paprikaskalet är fläckigt svart och bubbligt. Skär under tiden varje fikon i 6 "klyftor" och hacka mandeln i grova skivor flagor. Skölj av ruccolan och svep in den i en ren kökshandduk, ställ åt sidan. När paprikan är färdig lägger du över dem i någon slags förslutbar burk eller skål och låter dem svalna med locket på. In med mandelnhacket, i ugnsfast mindre form, i ugnen. Men var försiktigt! Hackad mandel bränner snabbt. Det här tar bara några minuter.
Skala vitlöksklyftorna som nu bör vara lite småbrända och genombakade. Mixa dem med mixerstav eller i en minimixer tillsammans med vinäger, olja och en liten näve av ruccolan tills det är en krämig och smakrik dressing.
Skär upp osten i rejäla chunks och blanda den ordentligt med ruccola, fikon och dressing. Fikonen kommer lösas upp lite gran och sprida sina små frön över salladen. Lägg upp den dressade salladen på ett trevligt serveringsfat, skala paprikan och skär bitarna i centimetertjocka strimlor. Lägg över dem på salladen och toppa med den hackade mandeln.

Inspiration till alla...

När jag såg mitt gamla inlägg om mini-mat kom jag och tänka på den här bilden.

Elin och jag var på minisemeter i Amsterdam förra våren. Tack vare tips från ytlig bekant hamnade vi på geni-stället BURGERMEISTER! Javist. Det är tre små burgare till överkomligt pris. Tror att jag tog en med halstrad tonfik, en het lammburgare med någon slags aubergine-culis och en typ classic med bacon och världens smarrigaste dijondressing...

Tips för nästa hamburger-party. Alla gör 2-3 tillbehör, ha minst tre olika köttsmetar att välja på, blanda, ge, få briljanta nya smakupplevelser i världens bästa mat-format HAND-burgaren.

Have fun with it...

Åter igen är min tid bara min

På gott och ont är jag alltså tillbaks i det vi kallar för "frilanstillvaron". Vad kan vara bättre än att plocka fram sin gamla blog?
Få saker, förmodligen.

Problemet är väl att jag för tillfället inte äter så mycket lunchlådor. Men mat, jovist. Något blir det ju då och då.

I går spontan-dinerade jag med vännerna Jonas, Susan och Johan. Susan tål ingenting som är nyttigt, så ska man laga mat till henne måste det vara helt utan fullkorn eller substans. När jag klämde ur mig idén med New York Cheesecake som efterrätt kontrade Jonas med att den då måste göras på något med mindre fullkornsig botten än digestive. Pepparkakor, blev hans lösning.

Jag erkänner att jag var tveksam till en början, men resultatet blev faktiskt fantastiskt. Nu när peppisarna reas ut i mataffärerna är det ju ett gyllene tillfälle att passa på. Jag gjorde så här för en rejäl cheesecake som nog lätt hade räckt till 6 personer.
Bilden är naturligtvis lånad från annat håll, men ditt resultat borde se ut ungefär så här. Lossa kanterna med varm kniv innan du tar av kanterna på formen.



1 rör Annas Pepparkakor (dvs ca 100 gr)
ca 50 g mandel, rosta lätt eller låt bli. behåll dock skal.
50 g smör
1 msk muscovadosocker

ca 4 dl vispgrädde
1 frp philadelphia orginal (250 g)
1 frp lätt eller orgnial Kesella (250 g)
zest från 1 citron och 1 lime (skrubba skalet innan du river av det)
juice från 1/2 citron och hela limen
ca 2 msk strösocker
1 msk vaniljsocker

Mixa mandeln grovt med socker i en mixer eller blender alt hacka mandel så fint du orkar. Smält smöret. Om mixer - släng i kakorna lite pö om pö och ringla över smöret under de allra sista varven i mixern. Viktigt att kakorna inte blir för finsmulade. Om för hand, krossa kakorna med händerna, blanda i socker, mandel och vänd snabbt ned det smälta smöret.
Tryck ut kakmassan i en pajform med löstagbar botten. Pensla eventuellt kanterna som sticker upp med lite neutral olja eller smält smör. Ställ in i kylen.

Blanda citron- och limejuice med zest, vaniljsocker och strösocker. Låt sockret lösas upp, blanda sedan i ost och kesella med en stor sked och rör försiktigt till en slät men alltså ej vispad ostsmet.
Vispa grädden ganska hårt och vänd sedan ned grädden i ostmassan med en slev eller sked OBS ej visp! Smaka av och söta eller syra massan efter behov. OBS cremen ska vara ganska syrlig! Tänk på att botten är söt och knäckig!

Sprid ut cremen över bottnen och släta ut översidan. Låt kakan vila minst en timme innan servering. Skär gärna med en vass och lite varm kniv.

Servera med varma bär, filéade apelsiner och eller grapefrukt, en enkel varm och syrlig multe (hjortron och socker) eller en portvinssås.

Endivens hemliga liv

Det var någon som frågade om hur man tämjer Endivernas bråkiga beska hemma hos Lisa. Då påminndes jag osökt om hur vi tillagade denna stiliga lilla 80-talsfavorit när jag jobbade på Cookies Cream i Berlin.

Många har en automatisk misstänksamhet mot varm sallad, men endivens köttiga blad gör sig faktiskt fantastiska med en rejäl stekyta. Temperaturen ska dock vara hög så att grönsaken behåller sin krispighet i kärnan samtidigt som den är rejält brynt i snittytorna.

Detta är lagom som en läcker förrätt om du beräknar 1/2 endive per person. Naturligtvis funkar den utmärkt som ett smakrikt tillbehör till en köttig eller fiskig varmrätt.



Brynta Endiver med citronhollandaise
4 personer

2 stora fina Endiver
socker
salt
ca 50 g smör
(liten skvätt vitt vin, kvarglömd vit glögg eller äppelvin)

Din egen Hollandaise
(här började jag en lång beskrivning på hur jag gör min egen hollandaise, men sen ångrade jag mig och ger er en länk istället.

Det enda är att du ska göra den lite syrligare, saltare och med en massa citroncest (eller apelsincest funkar ju också om man gillar det). Slå inte ihop såsen (alltså vispa med det smälta smöret) förrän precis när du ska servera endiverna. Hollandaise ska vara fluffig och direkt-ur-skålen-varm.

Ansa och skär endiverna i 4 klyftor var.
Hetta upp två torra stekpannor (även om alla endivbitar får plats i en stekpanna så sänker du temeraturen i pannan för mycket om du har alla i samma panna) och lägg ned endiverna med snittytorna mot botten. De ska få en yta innan du sänker temperaturen och har i en första klick smör, vänd runt endivbitarna och strö över nån tesked socker och lite salt.

Nu börjar endivklyftorna öppna sig lite som musslor och när de gör det kan du kanske salta lite till och ha i lite mer smör, vilket nu bör skumma. Endivklyftorna har nu en rejält brynt sida och är lite halvbrynt runt om. Saltet, sockret och fettet tar fram smakerna i endiven, men tillagningen neautraliserar det bittra. Den syrliga hollandaisen bryter vidare av mot den lilla beska som är kvar.

Lägg upp endivbitarna i kors på mellanstora tallrikar och häll över den syrliga hollandaisen. Fettigt men sjukt gott!

Man kan också byta ut hollandaise mot en skiva god getost och några granatäpplekärnor.

Höst

Allt blir så sorgligt på hösten på något sätt.

Det här är allt som är kvar av mina tomater.



Och här är ett bröd som blev snyggt men inte så gott.



Hej hej.

Någon slags mexi-panna.

Hittade en bunt billigt fläskkött, typ sån här skinkstek. Den där biten som man föraktar i disken. Gör inte det. Den är bra, god, saftig, mager och billig.

Jag hade också hittat sånna här spetsiga, tunna paprikor som är lite fastare, torrare i köttet. Tillsammans med lite gul lök och några gamla skröffsiga blomkålsrester blev det en finfin liten kryddig panna.

Fräste 1 gul lök, 3 vitlöksklyftor och 400 g strimlad skinkstek i en het wook med lite rapsolja och rejält med spiskummin och tabasco. När löken blivit lite halvbränd och köttet fortfarande var lite rosa hällde jag upp kött-lök-fräset i en lunchlåda och lade över locket så köttet fick "går klart" i sin egen värme.

Under tiden fräste jag de stora bitarna paprika med några hackade vitlöksklyftor, lite mer tabasco, salt, spiskummin och pyttelite kanel. När paprikan var nästan sotad slängde jag i en govslantad morot och blomkålel i några minuter. Man får svinga runt wooken en hel del, men när alla grönsakerna var varma hällde jag liksom tillbaks de lite "blötare" köttbitarna och löken som legat i lådan och gosat. Sedan blandade jag ihop allt och lät grönsaker och kött liksom suga åt sig lite av varandras smaker. Sedan var det bara att dela upp i två lika stora lunchlådor och toppa med lite quinoa som kommer hamna i botten av tallriken när jag vänder upp och ned på lådan. Perfekt lunchlåda. (Jag ska försöka komma ihåg att fota Innan jag lagat klart maten, förlåt...)

Appropå igen...

Appropå stora och små fiskar..

Jag kunde inte lägga in youtubefönstret, men gå till länken nedan.


Jävla fy fan vilken dam, och jävla fy fan vilken låt.Och då menar jag på det på ett positivt sätt

Appropå det...

När jag sökte på "små äta" med ett felaktigt avstavat mellanrum kom dessutom den här helt fantastiska bilden upp.

Sådär kan man känna sig ibland...

Jaja. Godnatt.

Vikten av att småäta.

På senare tid har jag gjort en mycket bra och smart upptäckt.

Ett melanmål förlänger livet!

I alla sånna hära diet-biblar står det ju att man ska äta ofta, men lite. Var tredje timme ungefär sägs det. Detta är något som jag nickat medhållande åt, och till viss del efterlevt. Så länge jag pluggade (alt inte gjorde så mycket alls) ja.

När man pluggar är det ju lätt att äta frukost vid halv nio-rycket, dra till palatset, äta lunch med alla de andra vid tolv och sedan typ lägga ned och gå ut och göra något annat (aka äta) vid... jaa säg fyra fem.

Men när man jobbar... Tröttheten, mina vänner. Den där fundamentala hjärnsläppskänslan som inträder vid fem och sitter i tills man stupar i säng efter att ha proppat i sig hela middagsportionen och halva morgondagens lunchlåda. Så ligger man där, trött som man varit hela dagen, och är full i magen och full av någon slags qvasi-engeri. Sömnen gäckandes med sin frånvaro.

Det var då det slog mig. Mellanmålslådan.

Jag gör ju alltid för mycket lunchlåda, och istället för att kasta lite och dessutom äta lite för mycket, sparar jag lite och äter framför datorn vid fem. Ett par friska andetag på det och jag är redo att rocka i minst en timme till. Och det bästa är att när jag kommer till affären alt. hem vid sju, nio något, är jag inte dödstrött och dödshungrig, utan pigg, glad, lite småsugen nog att vilja laga mat och smaka av, men inte hungrig nog att goffa i mig allt vid tio på kvällen.

Alla kanske inte är så extrema i sitt singel-hushåll som http://www.blogger.com/img/gl.link.gifjag, men jag tror ändå att de flesta skulle må bra av att äta lite riktig mat (och inte bara massa slabbiga fruktkorgsfrukter) innan de beger sig hemåt.



Gladare, nyttigare, piggare och starkare blir vi!



Hittade den här fina bilden när jag sökte "tiny food". Jag menade kanske inte riktigt så bokstavligt, men nästan...

Revbenspjäll i lunchlådan

Tjocka revbensspjäll är ofta billigt och gott kött som nästan alltid går att tillgå i våra butiker. Här om veckan köpte jag tjocka revbenspjäll av ekologisk gårdsgris på Vi i hornstull för 59 kr kg. Det var ett fint och visserligen ganska fettspäckat men också mört och senfritt kött.

Att koka revbensspjäll är lätt och ger ett stort försprång när spjällen ska tillagas. Jag täker mig att om man har en lite ugn på jobbet kan man ju ha färdigkokta och marinerade spjäll i lunchlådan som man sedan kan bränna av 10 minuter i ugnen på lunchen.

Jag kokade ett drygt kilo spjäll i en stor kastrull med vatten, malen torkad ingefära, lite salt och en klyftad lök i ungefär 1,5 timme medan jag tittade på teve en måndagskväll. Innan jag gick och lade mig rörde jag ihop en marinad av sesamolja, pressad vitlök, soya, ingefära och lite kanel och lät den stå i kylen i en burk. Över natten lät jag spjällen svalna i rumstemperatur i kokspadet och på morgonen skar jag enkelt upp spjället i tre portioner, stoppade ned bitarna i bra fryspåsar, slog över lite av marinaden i varje påse och lät dem vila i kylen över dagen.

När jag kom hem på kvällen brännde jag av en av bitarna i ugnen och hade som en enkel middag, en påse sparade jag i kylen för att ha som lunchlåda dagen efter, och en stoppade jag in i frysen för att ha som lunchlåde-back-up fram över.

Som tillbehör kan man göra en enkel cole slaw av vitkål och morötter som man också kan riva och förbereda redan kvällen innan. Låt morötter och vitkål dra med salt, ingefära och rejält med vinäger eller citron. När det är dags att äta pressar man ur vätskan och blandar den nu syrade kålblandningen med lite majonäs och yoghurt eller kesella, lite lite vitlök, lite cayennepeppar om man så önskar och så smakar man av med salt, socker och peppar.

Den klarar sig typ 4-5 dagar i kylen.